Ms. Hellström

En studie visar att cirka 1 % av alla kvinnor mellan 15-24 drabbas av ätstörningar. Det är alldeles för många. Media har en stor del att göra med detta, modeller och kändisar rasar i vikt och övriga världen följer efter. Vad är meningen med att vara supersmal? Vill vi alla se ut som människorna i tredje världen gör? Dom svälter och längtar efter mat medans vi har all mat och ändå väljer att svälta oss för ett skönhetsideal som uppfanns för 50 år sen i samband med första Barbie-dockan. Barbie med sitt långa blonda hår och smala midja. Vi människor blir ju psykade redan vid barnsben. Jag själv kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag började leka med barbie, men hon har hängt med under hela min uppväxt, tills jag var ungefär tio år.

Så det finns ju då två typer av ätstörningar, den första, anorexi, är den jag nyss nämnt när man svälter sig, kanske äter lite, eller inte äter överhuvudtaget, kanske en banan om dagen!
Den andra är bulimi, när du äter och sedan spyr upp maten.

Och nu ska jag lämna ut mig helt och hållet:

När jag var 14 läste jag Carolina Gynnings bok Ego Girl. I den berättar hon om sin tid som bulimiker, och även om hon bara vill berätta sanningen för att människor om sitt liv, så tror jag itne hon vet hur det också kan påverka.

Jag har aldrig varit tjock, eller stor, alltid liten och nätt, tanig.
Men efter att ha läst den boken så börajde jag undra om jag alltid skulle vara smal, eller om jag en dag helt plötsligt skulle bli tjock. Jag har alltid älskat mat och haft stor aptit, så anorektiker visste jag att jag aldrig skulle bli.
Men jag vill göra något, inte för att bli smalare, men för att inte bli större.

Under den tiden hade vi en stereo i badrummet för jag brukar lyssna på musik medans jag duschade.
Så en dag efter maten så gick jag till badrummet, låste dörren, drog på kranen och satte på musik på hög volym och stoppade fingrarna i halsen. Det finns inget värre med att ligga med huvudet i toalettstolen och försöka få upp det du nyss fått ner, halsen bränner och tårarna rinner.
Detta händer nån gång i veckan under kanske tre - fyra månaders tid, tills jag insåg hur lite det var värt, jag fattade tillslut inte ens varför jag börjat, och slutade då. Och efter det så har jag aldrig prövat igen.

Men tänk ändå på vilken effekt en bok kan ha, Gynning skriver om att hon kunde äta hur mycket glass som helst, för att det var enkelt och spy upp, och nästa gång jag sitter på McDonalds med min mamma och min lillasyster och äter glass så går jag in på toaletten efteråt och spyr upp det. Det är ju helt sjuk! Varför gjorde jag som jag gjorde?

Fortfarande efter tre år så har jag inget svar på det, jag kan bara anta att jag ville ha uppmärksamhet, trots att jag gjorde allt jag kunde för att dölja det.

Så jag hoppas någon lär sig av detta, det är inte ens värt att prova.